Ansökan om byggnadsminnesförklaring av villorna i Petersvik
ANSÖKAN OM BYGGNADSMINNESFÖRKLARING
Sundsvall den 29 juni 2011
Att:
Länsantikvarie
Jonas Walker
Länsstyrelsen Västernorrland
Ansökan om byggnadsminnesförklaring
Denna framställan till Länsstyrelsen i Västernorrland syftar till att ansöka om byggnadsminnesförklaring avseende följande fastigheter i Korsta/Petersvik, Sundsvalls kommun. I enlighet med lagen måste därmed också all eventuell exploatering av området rörande följande fastigheter avbrytas i avvaktan på utredning.
”Kaptensudden”, Korsta 7:63,
”Solbacken”, Korsta 7:44,
"Grankulla”, Korsta 7:45
”Hållnäs”, Korsta 7:40
”Thurebo”, Korsta 7:56
”Granli”, Korsta 7:72
”Viken”, Korsta 7:24
”Skogshyddan”, Korsta 7:62
”Tornvillan”, Korsta 7:67
Med bästa hälsningar
Nils Johan Tjärnlund
BAKGRUND
I lag (1988:950) om kulturminnen m.m. förordas i 3 kap. 1 § om byggnadsminnen att ”en byggnad som är synnerligen märklig genom sitt kulturhistoriska värde eller som ingår i ett kulturhistoriskt synnerligen märkligt bebyggelseområde får förklaras som byggnadsminne av länsstyrelsen”.
Denna ansökan avser byggnadsminnesförklaring av fastigheter inom ett bebyggelseområde av den märklighet som avses i lagstiftningen, Petersvik i Sundsvall. Där finns ett flertal kulturhistoriskt och byggnadshistoriskt egenartade sommarvillor uppförda under perioden 1887–1909 med omgivande park- och trädgårdsanläggningar.
En, flera eller samtliga av de i ansökan upptagna fastigheterna kan förklaras som byggnadsminnen, men det skall betonas att hela kulturmiljön som sådan är av ett enastående slag.
Petersvik hör intimt samman med Sundsvalls stenstad, som är ett prioriterat område inom Västernorrlands län med ett stort antal byggnadsminnen och därtill i sin helhet ett område av riksintresse för kulturmiljövården.
Enklast kan Petersvik beskrivas som sommarens motsvarighet till Stenstaden. Flera välkända invånare i Sundsvall uppförde storslagna sommarhus i Petersvik med början på 1880-talet. Dit hör exempelvis major Johan Fredrik Cornell, ordförande i Sundsvalls stadsfullmäktige, provinsialläkaren Olof August Söderbaum, sågverksägaren Magnus Arhusiander, tobakshandlaren Gottfrid Östeman och byggmästaren C. A. Olsson, ”Bygg-Olle”, som lär ha stått som byggmästare för merparten av villorna i Petersvik och därtill uppförde 23 av stenhusen i Sundsvalls stenstad.
Sommarvillaepoken var ett uttryck för tidsandan att söka sig till hav och natur för att få frisk luft och solljus. Idealen avspeglas i anläggningarna där byggnadsstilen samspelar med trädgårdar, parker och omgivande natur. Verandor byggdes oftast på husens olika sidor för att kunna njuta av omväxlande sol och skugga. Vissa var inbyggda som glasverandor eller utformade som öppna terrasser.
Bevarade finns också så kallade ”kullstugor”, ett osedvanligt bebyggelsearv som saknar motsvarighet i regionen. Varje trädgårdsanläggning sköttes under sommaren av en anställd kulla från Dalarna, som förfogade över en egen bostad.
Flera av dessa anläggningar är i sin helhet mycket välbevarade i Petersvik och hela miljön utgör därför ett kulturarv av den dignitet som anges i lagstiftningen om byggnadsminnen. Byggnadshistoriskt särskilt välbevarade såväl interiört som exteriört är Solbacken, Grankulla och Kaptensudden med omgivande parker och trädgårdar.
Liksom Stenstaden är Petersvik givetvis även ett resultat av den industrihistoriskt mycket betydelsefulla sågverksepoken och i hög grad ett arv från träpatronerna. Några av villorna uppfördes av entreprenörer som spelade en mycket betydelsefull roll i trävaruindustrin.
Exempelvis uppfördes Villa Solbacken av den norskfödde träpatronen Carsten Jacobsen, ägare av Tunadals sågverk, och Villa Skogshyddan av Magnus Arhusiander, ägare till Heffners. Hampus Berencreutz, disponent på Matfors och verksam inom de Dicksonska verken, uppförde Villa Granli. Johan Fredrik Cornell på Kaptensudden var konstruktör av flottleder över hela Norrland, en avgörande infrastruktur för den framväxande sågverksindustrin. Flottningsombudsmannen och en av de ledande inom denna näring Thure R. Thuresson bebodde Villa Thurebo.
Petersvik var då som nu ett naturskönt beläget område invid Alnösundet och Sundsvallsfjärden och utgör en sista naturlig kustremsa ett stenkast från Sundsvalls centrum. Området var även vid sekelskiftet 1900 en grönskande kontrast till det omgivande dynamiska industrilandskapet och har bibehållit sin karaktär. Samspelet mellan den bevarade sommarvillabebyggelsen, parkerna och naturen med skog, ängsmark och hav och utsikt över Alnön och fastlandet förklarar dess status som ett unikt kulturarv i länet.
Det ska ytterligare framhållas att Petersviksområdet är av omistlig vikt för att förstå Stenstadens historia och även för framväxten av regionens kultur- och industrihistoria. Därtill kan påpekas att Petersvik saknar motsvarighet i Norrland (möjligen med undantag för Norrlandet i Gävle). Västernorrland saknar också byggnadsminnen av den sort som här är aktuell.
Petersvik kan beskrivas som ett lokalhistoriskt kulturarv, men i kraft av sin egenart såväl byggnadsmässigt, personhistoriskt, kulturhistoriskt, industrihistoriskt och topografiskt är det ett område även av nationell betydelse.
Petersvik har tidigare uppmärksammats i forskningen, dock sparsamt på det lokala planet vilket kan förklara den okunskap som finns kring området. I en rapport av Inger Andersson vid Sundsvalls museum 1989 pekas dock Petersvik ut som ett kulturhistoriskt synnerligen värdefullt område, fast utan att några åtgärder vidtogs avseende byggnadsminnesförklaring. Peter Sundborg, nuvarande byggnadsantikvarie vid Sundsvalls museum, framhåller Petersvik som ett synnerligen värdefullt kulturhistoriskt område.
Petersvik framhålls också som ett mycket värdefullt område av den främsta kännaren av sommarvillabebyggelse i Sverige, Ann Katrin Pihl Atmer, docent i konstvetenskap vid Stockholms universitet. Hon ägnar ett större avsnitt åt Petersvik i sin bok ”Sommarnöjen vid vattnet” (Albert Bonniers Förlag 2004).
Som bekant hotas Petersviksområdet av utplåning i sin helhet i samband med en projekterad industriell exploatering. Fredric Bedoire, professor i arkitekturhistoria vid Kungl. Konsthögskolan, framhåller i brev till undertecknad att det framstår som ”orimligt att området ska rivas”. Ann Katrin Pihl Atmer, docent i konstvetenskap vid Stockholms universitet, finner i brev till undertecknad ett ”bevarande nödvändigt”. Peter Englund, professor i historia och ständig sekreterare vid Svenska Akademien, framhåller i brev till undertecknad att han ”starkt sympatiserar” med bevarande av Petersvik.
Det är förhoppningen att Länsstyrelsen skall utreda ansökan om byggnadsminnesförklaringen utifrån opartiskhet och oväld och inte se till några som helst särintressen, politiska, industriella eller andra. Utredningen skall i stället utgå från andemeningen i den lagstiftning som har till syfte att skydda byggnader som är ”synnerligen märkliga”, vilken refereras till ovan, och som är till för att skydda det svenska kulturarvet för framtida generationer.
BESKRIVNINGAR AV DE
ENSKILDA FASTIGHETERNA
”Kaptensudden”, Korsta 7:63
Foto: Jens Hultén
Kort beskrivning av anläggningen:
Villa Kaptensudden har ett utsökt läge vid vattnet. Huvudbyggnaden uppfördes 1893 av Johan Fredrik Cornell. Interiört har inga viktiga förändringar skett. Rumsindelningen är intakt. Kakelugnar finns bevarade i alla rum och i tamburen finns den ursprungliga järnkaminen. Takmålningar finns i de tre rummen på bottenvåningen. Samtliga innerdörrar finns kvar liksom lister och paneler.
Exteriören är välbevarad. Fasaderna är klädda med liggande faspontpanel och försedd med dekorativa snickerier. Fönsterbågarna byttes ut 1977, men sitter i ursprungliga öppningar. Spiror och takkrönsräcke finns bevarade i ett uthus för att kunna sättas upp igen. På den stora tomten finns bland annat "Kullstugan" bevarad, där dalkullorna som skötte parken bodde. Ångsbåtsbryggan och kallbadhuset har restaurerats av nuvarande ägaren Jens Hultén.
Husets kulturhistoriska värde är ”höjt över alla tvivel. Som exempel på tidens träarkitektur med påkostade, dekorativa detaljer, verandor, torn, vindflöjel, invändiga takmålningar och kakelugnar är det enastående i Sundsvall” (Inger Anderssons rapport, Sundsvalls museum, 1989, i fortsättningen IA).
Foto: Eva Sellén
Kaptensuddens särskilda läge på en udde där havet bildar gräns för parken och trädgården med vackra hundraåriga lindar gör anläggningen särskilt estetiskt tilltalande. Badhuset och bryggan är prov på en anläggning som var vanlig vid finare hus söderut, exempelvis i Stockholms skärgård, men som saknar motsvarighet i dessa trakter.
Kulturhistoria:
Villa Kaptensudden har en slösande rik kulturhistoria, som även den gör anläggningen synnerligen enastående. Husets skapare Johan Fredrik Cornell spelade en mycket viktig roll i den norrländska historien som kapten, sedermera major, i Väg- och vattenbyggnadskåren och konstruktör av flottleder, en avgörande infrastruktur för framväxten av de exportdrivna sågverken i det norrländska kustlandet. Cornell hade bland annat uppdrag i Ljugandalen och Indalsälven för två av de främsta aktörerna, nämligen James Dickson & Co, ägare till Matfors och Svartvik, och Fredrik Bünsow, ägare till Skönviks AB.
Johan Fredrik Cornell var också viktig vid återuppbyggnaden av Sundsvall efter stadsbranden 1888, i synnerhet som ordförande i stadsfullmäktige 1898–1911. Han var trots sin borgerliga hemvist mycket förstående för den framväxande arbetarrörelsen och tog ställning för fackföreningars rätt att finnas, något som hittills inte har uppmärksammats i forskningen
Familjen bodde vintertid i det byggnadsminnesförklarade Blombergska huset vid Storgatan 16, mittemot Hotell Knaust, i Stenstaden, och sommartid på Kaptensudden. Även sommarvillan hade redan 1893 många av den tidens mest moderna bekvämligheter som vatten, avlopp, gas, elektricitet, badrum och stora förvaringsutrymmen. Det är troligt att villan var avsedd att kunna bli året-runt-bostad.
Sonen Henrik Cornell blev framstående professor i konsthistoria, en av Sveriges ledande experter på medeltida kyrkokonst och därtill aktiv vid bevarandet av Sundsvalls stenstad och som sekreterare i Skönhetsrådet i Stockholm motståndare till de omfattande rivningarna av Klarakvarteren.
Särskilt kulturhistoriskt värdefullt blir Kaptensudden genom Henrik Cornells omfattande dokumentation, dels via sina två memoarböcker ”År och människor” och ”Konsten, vännerna, verkligheten”, dels via det mycket omfattande släktarkiv inlämnat till Krigsarkivet i Stockholm som innehåller brevkorrespondens, fotografier och andra handlingar som beskriver familjens liv i generationer. Dessutom finns ytterligare material kvar i släktens ägo.
Tillsammans med den bevarade bebyggelsen Blombergska huset i Stenstaden och Villa Kaptensudden ger detta en enastående möjlighet att få en heltäckande bild av livet hos en borgerlig familj som det levdes i Sundsvallstrakten i slutet av 1800-talet och in i modern tid. Denna helhetsbild har ingen annan motsvarighet för Sundsvallsområdets vidkommande.
Anknytningen till välkända personer och släkter ger en kultur- och personhistorisk särart till Kaptensudden. Det var ett gästfritt hem i början av 1900-talet och dit kom till exempel träpatronen Frans Kempe och landshövdingen Ludvig Douglas (tidigare utrikesminister). Återkommande kulturpersonligheter var konstnären Olof Hermelin och Edvard Lidforss, professor i romanska språk vid Lunds universitet och Danteöversättare.
Olof Hermelin (1827 – 1913) var en framstående konstnär i friluftsmåleriets ideal och tjusades av landskapet kring Sundsvall – bland annat gjorde han avbildningar från Tjuvholmen strax utanför Kaptensudden. Henrik Cornell omtalar i sina memoarer att Hermelin trots sin höga ålder också blev ivrigt verksam när en tennisplan anlades på Kaptensudden 1906: ”Han tog en skottkärra och en spade och sprang med kärran framför sig på den smala plankgången, fyllde den vid lerförrådet och kom springande tillbaka med den tunga kärran. ’Så här ska det gå till, om det skall bli någon tennisplan nån gång”, sa han till de häpna trädgårdsarbetarna.”
Släkten Cornell blir i sig själv intressant genom ättlingar som Elias Cornell, professor i arkitektur i Göteborg, Erik Cornell, ambassadör, Jonas Cornell, välkänd regissör och Svante Cornell, freds- och konfliktforskare, bara för att nämna några.
Henrik Cornell blev också genom sitt första gifte med Ingegerd Henschen indirekt släkt med en stor del av det judiska Stockholm och familjer som Thiel, Bonnier och Josephson. Följande är bara en kortfattad illustration av den sinnrika väv som släktbanden skapade och att Sundsvall och Stockholm har en gemensam historia i mångt och mycket:
Fru Cornells svägerska Signe Thiel var dotter till konstmecenaten Ernest Thiel (Thielska galleriet) och kusin till Elin Bonnier, gift med sedermera folkpartistiska borgarrådet Yngve Larsson i Stockholm (för övrigt född i Sundsvall). Ernest Thiels hustru Signe Maria Hansen i andra giftet var fosterdotter till redaren Lars Magnus Altin och Justina Altin i Sundsvall (Altinska huset på Sjögatan och Altinska Slöjdskolan vid Skolhusallén). Signe Thiels syster Carin Thiel var i första äktenskapet gift med Sven Lidman, författare och välkänd förgrundsgestalt inom Pingströrelsen, och i andra äktenskapet med arkitekten Ragnar Östberg, som ritat två av husen i Stenstaden (Villa Port Arthur och Sveabiografen). Östbergs syster blev styvmor till Sundsvallsfödda konstnären Sigrid Hjertén, och det var Östberg som lär ha upptäckt den unga Sigrid Hjerténs konstnärsbegåvning. Carin Thiels och Ragnar Östbergs dotter Susanne gifte sig med friherren och artisten Povel Ramel.
En kulturhistorisk redogörelse som denna kan fortsättas i oändlighet och demonstrerar tydligt hur Kaptensudden måste sättas in i ett större nationellt sammanhang.
”Solbacken”, Korsta 7:44
Foto: Nils Johan Tjärnlund
Kort beskrivning av anläggningen:
Villan uppfördes på 1880-talet av en av de ledande sågverksägarna i Sundsvallsdistriktet, norskfödde Carsten T. Jacobsen på närbelägna Tunadals sågverk, som för övrigt var den äldsta ångsågen i Norrland grundad 1849.
Huvudbyggnaden är i en och en halv våning med takkupor i olika storlkear. Fasaderna är klädda med liggande fasspontspanel och taket med grönmålad, falsad plåt. Den vackra grunden är i granit och rött tegel.
Glasverandan, ytterentrén och den stora hallen samt trappan till övervåningen utfördes i jugendstil omkring 1905-1908, troligen i samband med att Carsten T. Jacobsen hade gått ur tiden 1905.
Endast två större förändringar har gjorts i huset sedan 1908. 1945 fick köket en ny inredning och i början av 1950-talet byttes en järnkamin i hallen mot en öppen spis. I samtliga rum i huset finns kakelugnar och spisar bevarade. I samtliga rum finns ursprungliga dörrar, paneler och stuckaturer bevarade. Dörrar och väggar har kvar sin originalfärg, och har därmed ett slitet men orört skick, vilket är överraskande att finna. I övervåningen finns exempel på en mycket originell järnkamin och bevarat tvättfat och ålderdomliga vindsfönster.
En stor del av husets lösöre är bevarat från tidigare ägare, exempelvis ett skåp målat av byggmästaren ”Bygg-Olles” hustru Clara Olsson och flertalet möbler från familjen Salén.
I parken finns 13 olika trädslag, däribland lind, ek och ovanliga granar och tallar. Det var inte ovanligt att träpatroner lät plantera ovanliga barrträd, både som en symbol för sin verksamhet, men också i syfte att undersöka hur träden klarade det norrländska klimatet. Sådana exempel finns också som Villa Merlo och Villa Drafle. I trädgården finns också bevarade andra byggnader, som en isbod och en lekstuga. Den så kallade ”grottan” är en stenlagd berså, troligen från slutet av 1800-talet. Dessutom finns perenna växter och bevarade dekorationsföremål, som havssnäckor, troligen ända från Jacobsens tid. Kullstugan har dessvärre Sundvalls kommun låtit riva.
Solbacken har alltid använts endast som sommarvilla och framstår som ett av de bäst bevarade exemplen i sitt slag i Sverige med ett enastående byggnads- och kulturhistoriskt värde, inte minst med sin anknytning till träpatronepoken.
Kulturhistoria:
Villa Solbacken uppfördes på 1880-talet av Carsten Jacobsen, disponent vid Tunadals sågverk. Han var en legendarisk centralfigur i sågverksdistriktet och innehade sin befattning 1856 till sin död 1905. Så länge har ingen annan träpatron suttit i ledningen för sitt företag i Sundsvallsdistriktet.
Jacobsen föddes i Drammen i Norge 1833. Han kom in i trävaruhanteringen i Norge, som var ett föregångsland, vilket har uppmärksammats i den industrihistoriska forskningen. Till Sundsvall kom Jacobsen 1856, då ett norskt konsortium med Jacobsen och Jens Bing förvärvade Tunadalssågen och expanderade verksamheten.
Detta var under en tid av svensk-norsk union och handelsförbindelserna var täta. Bolagsstämmorna hölls årligen i Christiania (Oslo) och många norska familjer lockades till Tunadal för att arbeta vid sågverket. Man kan tala om åtminstone en mindre norsk befolkningskoloni i Tunadal.
Jacobsen gifte sig 1858 med Anna Axling, dotter till handlande Axling i Sundsvall, och fick fyra barn. Paret flyttade 1860 in på den ännu bevarade Tunadals herrgård. Någon gång på 1880-talet mognade planerna att söder om Tunadal, vid Petersvik, anlägga en sommarvilla.
Jacobsen var också riksdagsman och en välkänd profil i Sundsvall. Han införde en norsk byggnadsstil i Tunadal, anställde norska arbetare och behöll norskan som inofficiellt språk i bolagets inre korrespondens. Möjligen kan man i snickarglädjen på Solbacken också spåra en del norska influenser. På platsen framför Tunadals kontorsbyggnad lät sonen Axel Jacobsen uppföra en porträttbyst av fadern utförd av Tunadalsfödde bildhuggaren Harald Sörensen-Ringi, som också har anknytning till Villa Viken i Petersvik.
Efter Jacobsens död 1905 övertogs Solbacken av byggmästaren C. A. Olsson, ”Bygg-Olle”. Denne driftige smålänning hade börjat sin karriär vid bygget av Bünsowska huset på Strandvägen i Stockholm och därifrån kommit till Sundsvall efter den stora branden 1888. I Sundsvall blev han ledande byggmästare och kom att uppföra så många som 23 stenhus, däribland sitt eget på Storgatan 6-8, vilket är förklarat som byggnadsminne. Han uppförde också många trähus och lär ha uppfört de flesta av sommarvillorna i Petersvik.
Sonen Carl antog släktnamnet Gunne och blev en välkänd konstnär, porträttmålare och intendent vid Nationalmuseum. Han har utfört ett välkänt porträtt av sin far ”Bygg-Olle” på verandan till Solbacken där han sitter med ritningar framför sig (möjligen till den kommande Villa Grankulla) och i bakgrunden skymtar kallbadhuset vid Villa Kaptensudden.
Foto: Sundsvalls museum
1908 såldes huset till bankdirektör Herman Salén och hustrun Gerda, född Rettig från den välkända släkten i Gävle. Salén var vice vd i Sundsvalls Enskilda Bank och spelade således en viktig roll i en av Sveriges ledande affärsbanker. Han var också en stor seglingsentusiast och i Solbacken finns alltjämt många minnen från hans tid, exempelvis det vindsrum som kallas Kajutan och där han förvarade marina föremål. Ett porträtt av fru Salén hänger uppe på väggen. Vid bättre middagar talades alltid franska i det Salénska hemmet, omtalar Gun Hagelby.
År 1945 förvärvades Villa Solbacken av bankkassör Einar Hagelby, vars änka Gun Hagelby, 93 år, alltjämt vistas på Solbacken 2011 med sina släktingar sommartid. Hennes goda minne förmedlar en levande bild och kontinuitet av en sommarvilla som har enastående historiska kvaliteter. Det är också hennes och hennes mans förtjänst att villan inte har undergått några omfattande förändringar. Avsikten var, enligt Gun Hagelby, vid förvärvet att låta Solbacken förbli så orört som möjligt. Även genom familjen Hagelby finns en stark anknytning till Stenstaden, då Einar Hagelby uppförde det så kallade ”Solskenshuset”, ett vackert funkishus på Strandgatan, där Gun Hagelby alltjämt bor.
"Grankulla”, Korsta 7:45
Kort beskrivning:
Huset uppfördes 1909 av byggmästaren C. A. Olsson, "Bygg-Olle", som egen sommarbostad. Huset i 1½ våning med frontespiser på båda fasaderna är ovanligt välbevarat och av högsta arkitektoniska klass. Tre öppna verandor finns på huset och en inbyggd glasveranda mot sydöst. Fasaderna är klädda med liggande och stående panel med dekorativ bård emellan. Invändigt finns en originell och välbevarad träinredning. Samtliga ursprungliga kakelugnar och öppna spisar finns bevarade. Samtliga dörrar har tidstypiskt utformade dörrspeglar. "Bygg-Olles" son, den välkände konstnären Carl Gunne, har bland annat dekorerat taket i matsalen och den öppna spisen.
Kulturhistoria:
Som framgår av beskrivningen under Solbacken hade ”Bygg-Olle” en avsevärd betydelse för uppförandet av Sundsvalls stenstad. Han lät på entreprenad uppföra 16 stenhus, och i egen regi 7 stenhus. Dessutom uppförde han byggnader i andra stadsdelar och troligen de flesta av sommarvillorna i Petersvik.
Denna sommarvilla uppförde han 1909 för egen räkning, efter att under några år ha bott på Solbacken. I hans efterlämnade skisser och ritnignar finns fasadritningar till Grankulla bevarade. Detaljritningar av dörrar, snickerier, dörröppningar och trappräcken liksom enstaka väggfasta skåp finns också kvar. Det byggda huset stämmer, sånär som på en detalj i östfasaden, med dessa ritningar.
Fru Clara Olsson bodde kvar i Grankulla ända till 1952 och beskrivs av Gun Hagelby 2011 som en dam ”helt klädd i svart med hätta på huvudet. Hon såg ut som en 1800-talsgestalt”. Clara Olsson var också vid sin bortgång 86 år gammal, född 1866.
Det kulturhistoriska värdet förhöjs naturligtvis ytterligare genom de bevarade målningarna av sonen Carl Gunne (1893 – 1979). Gunne studerade vid Uppsala universitet och blev 1931 filosofie licentiat. Han var 1920 attaché vid UD. Vid Nationalmuseum i Stockholm blev han 1921 amanuens och var 1932-1937 föreståndare för dess samling av modernt måleri och skulptur. Han var 1923-1924 sekreterare i nämnden för stödjande av den konstnärliga verksamheten i Sverige, var kommissarie för flera utställningar, bland annat i Paris 1927 och 1929, och sammanställde en katalog över Nationalmusei målningssamling (1936). Han har målat stadsbilder från Sundsvall, Uppsala och Stockholm samt porträtt, bland annat av kung Gustaf V, Gustaf VI Adolf, Prins Eugen, Prins Bertil, Jussi Björling och Wilhelm Kåge. Hans konst är representerad i Nationalmuseum, Waldemarsudde och vid museer i Helsingfors, Antwerpen och Budapest.
”Hållnäs”, Korsta 7:40
Kort beskrivning av anläggningen:
Villa Hållnäs har ett mycket stort kulturhistoriskt värde. Huvudbyggnaden uppfördes 1883. Huvudbyggnaden i en och en halv våning har fasader klädda med stående locklistpanel med profilerade lister. Verandan mot vattnet är öppen framtill med glasväggar på sidorna. På gårdssidan finns en öppen veranda med kontursågade snickerier. De ursprungliga snickerierna finns kvar. Det ursprungliga taket av falsad plåt har ersatts med korrugerad plåt. Invändigt finns panel och kakelugn kvar i ett rum på bottenvåningen samt en del ursprungliga dörrar. I övervåningen finns den ursprungliga pärlsponten kvar i taket i vissa rum. Sammantaget är exteriören mycket välbevarad samt delar av interiören, vilken delvis har anpassats för året-runt-boende år 1970. På tomten finns dessutom "Kullstugan" samt ytterligare två småhus bevarade. Den omgivande trädgården och sjöutsikten förhöjer anläggningens estetiska värde. Bevarade fotografier visar den nyanlagda trädgården med brygga, och gör det möjligt att studera trädgårdens framväxt. Ett annat äldre foto visar Kullstugan med en flicka i Rättviksdräkt.
Kulturhistoria:
Villan uppfördes enligt brandförsäkringshandlingar år 1883 för provinsialläkaren Olof Söderbaum, född i Hållnäs i Uppland och därav husets namn. Villan har en stark anknytning till Stenstaden. Söderbaum uppförde det så kallade Söderbaumska huset i hörnet Esplanaden-Köpmangatan, som ännu är bevarat. Det var ett av de hus som stod först klart efter stadsbranden 1888.
Villan förvärvades 1911 av grosshandlare Moses Felländer och bebos i dag av tredje generationen. Huset har alltså varit i samma släkts ägo i 100 år. Felländer är en av de kända judiska släkterna i Sundsvall och huset representerar därmed också en del av stadens judiska historia. Bevarad dokumentation i släkten tillför en osedvanlig kontinuitet och kulturhistorisk tyngd till både Villa Hållnäs och hela Petersvik.
Sundsvall blev en av de mer framträdande judiska städerna i Sverige. Många judiska famlijer sökte sig till Sundsvall från förföljelserna i det tsarryska Polen. En synagoga inrättades på Nybrogatan och en judisk begravningsplats, sannolikt världens nordligaste, finns alltjämt bevarad i anslutning till Västra begravningsplatsen i Sundsvall. Flera av husen i Stenstaden uppfördes av judiska byggherrar, däribland det bevarade Felländerska huset på Kyrkogatan, men också exempelvis Hirschfeldtska huset, Storgatan 1, Witkowskys hus, Trädgårdsgatan, och Hirschska huset vid Stora torget.
”Thurebo”, Korsta 7:56
Foto: Sundsvallsminnen
Kort beskrivning av anläggningen:
Villan uppfördes omkring 1887 i en och en halv våning med locklistpanel på fasaderna, öppen veranda, med balkong över, mot trädgården och tak av falsad plåt. Dekorativa snickerier prydde fasaden. Såväl exteriört som interiört har dock villan förändrats avsevärt. Invändigt finns dock en magnifik öppen spis, troligen av belgiskt ursprung.
Det är också möjligt att med relativt enkla medel återställa fasaden och snickarglädjen finns bevarad, vilket har varit av intresse för tidigare ägare. På grund av exploateringshotet mot Petersvik har dock denna iståndsättning hittills inte blivit utförd.
Parken är dock bevarad och ett av gårdshusen rymmer i ena gaveln ett så kallat ”kullrum”, vilket är viktigt för helheten i Petersviksområdet.
Kulturhistoria:
Även om villan har förändrats så har huset en synnerligen betydelsefull kulturhistoria. Det uppfördes av den välkände tobakshandlaren Gottfrid Östeman, som hade butik i Sundsvall redan före stadsbranden 1888. Efter branden inrättade han sin tobakshandel i Wessénska huset, Storgatan 20, sedermera rivet. I Sparbankshuset som uppfördes där ca 1970 finns dock alltjämt tobakshandeln kvar, en osedvanlig kontinuitet i Sundsvalls affärsliv.
Villan kallades då Östanbo och i ett bildalbum inlämnat till Sundsvalls museum kan man följa livet där. En dotter, Anna Maria, gifte sig med direktören vid Skönviks AB Wilhelm Bünsow, son till Fredrik Bünsow. De uppförde Villa Brudnäs i Åkersberga norr om Stockholm, en av arkitekten Ragnar Östbergs första villor.
Någon gång på 1890-talet torde Östanbo ha förvärvats av flottningsdirektören Thure R. Thuresson, som var född i Varberg 1843 och kom till Sundsvall som postmästare på 1870-talet. Han blev snart involverad i trävaruindustrin som flottningsombudsman och gjorde sig en större förmögenhet. Thuresson blev en av Sundsvalls ledande män och var mycket verksam kommunalpolitiskt.
Han uppförde vid Nytorget det ännu bevarade Thuressonska huset. Sommarvillan döptes till Thurebo. Thuresson är också välkänd som donator, bland annat av statyn av Gustav II Adolf till Stora torget. Skulptören utfördes av en av Thuressons grannar i Petersvik, bildhuggaren Harald Sörensen-Ringi (se Villa Viken).
”Granli”, Korsta 7:72
Foto: Eva Sellén
Kort beskrivning av anläggningen:
Den ursprungliga villan uppfördes omkring 1887 som ”sommarherrgård”. Den är uppförd i vinkel i en och en halv våning med sadeltak. I vinkeln finns en öppen veranda med balkong över. Mot söder finns burspråk med balkong över.
De nuvarande ägarna har låtit restaurera villan och den är nu i bättre skick än i den inventering som Inger Andersson utförde för Sundsvalls museum 1989.
Rumsindelningen är helt intakt. Dörrar, paneler och trappa med trappräcke är bevarade, liksom fönster.
Två ursprungliga uthus finns på gårdssidan liksom en fint snickrad lekstuga. Några nyare byggnader har tillkommit under den tid Granli användes som KFUM:s sommarhem och berättar om en viktig rekreationsperiod i folkrörelsens tjänst, men har naturligtvis inte samma byggnadshistoriska värde.
Kulturhistoria:
Även Villa Granli har en osedvanligt rik kulturhistoria. Huset uppfördes för disponent Hampus Berencreutz, som var chef på Matfors och Svartvik och således verksam inom de Dicksonska anläggningarna i Medelpad. Dickson var det ledande handelshuset i Sverige under 1800-talet med bas i Göteborg och banade väg för skogsindustrin i Norrland, i synnerhet vid Matfors och Svartvik och sedermera även vid Baggböle och Holmsund i Västerbotten och vid Askesta och Sandarne i Hälsingland.
Efter Berencreutz’ död tycks villan ha förvärvats av rådman Axel G. Andersson.
Sedermera förvärvades fastigheten av KFUM som sommarhem. Bevarad fotodokumentation visar att Granli var ett omtyckt rekreationsmål för frisksportare från 1940-talet och framåt och berättar därför mycket om friluftsliv och idrottsideal i Sundsvallsområdet under denna tid.
”Viken”, Korsta 7:24
Foto: Nils Johan Tjärnlund
Beskrivning av anläggningen:
Villa Viken har ett stort kulturhistoriskt värde. Det är en originell villa, ursprungligen ett pumphus från Tunadals sågverk. Villan består av ett åttkantigt torn i två våningar med flackt tak, tillbyggd stuga, farstu och veranda. På torntaket finns en vindflöjel. Invändigt i övervåningen är taken klädda med pärlspontpanel. Alla fönster är original.
Kulturhistoria:
Villan är intimt förknippad med såväl industri- som konsthistoria av lokal och internationell betydelse och representerar därmed trots sin relativa blygsamhet betydande värden.
Tomten köptes 1892 från träpatronen Carsten Jacobsen av en annan norrman Christer Sörensen, känd för att ha uppfunnit den s.k. timmerhästen, ett redskap som underlättade hanteringen av timmer vid sågverken.
Efter Christer Sörensens död 1909 beboddes huset sommartid av sonen, bildhuggaren Harald Sörensen-Ringi, mest känd i Sundsvall för att ha skapat statyn av Gustav II Adolf på Stora torget 1911, vilken donerades av hans granne i Petersvik, Thure R. Thuresson.
Harald Sörensen-Ringi (1872-1912) studerade bl. a. för Per Hasselberg och var verksam flera år i Paris. Skulpturen Vågen av Sörensen-Ringi ställdes ut i Sveriges paviljong vid världsutställningen i Paris 1900. Hans sista verk från 1912 är två skulpturgrupper vid Barnbördshuset (Villa Ensi) på Havsgatan i Helsingfors, ”Moderslycka” (La joie de la Maternité) och ”Farväl” (Au revoir). Enligt Helsingfors konstmuseum är de exempel på Sörensen-Ringis stil att kombinera ”formskönhet med lyrisk stämning” och räknas till betydande utsmyckning i Helsingfors stad.
Sörensen-Ringi utförde också många porträttbyster och medaljonger, bland annat av sågverksägaren Carsten Jacobsen vid Tunadal och av Eva Bonnier. Han utförde också utsmyckningar av kyrkor.
Konstnärens mor, Nina Sörensen, bodde kvar i huset sommartid ända till 1925, då hus och tomt såldes till en lantbrukare Norberg. 1928 styckades 10 små tomter av från stamfastigheten och bebyggdes under 1930-, -40 och -50-talen.
”Skogshyddan”, Korsta 7:62
Kort beskrivning:
Villa i en och en halv våning klädd med gulmålad, liggande fasspontspanel. Sadeltak täckt med tvåkupigt, rött tegel. En centralt placerad skorsten i rött tegel med krans. På östsidan finns en stor glasveranda och över denna en balkong med tak över. Framför entrén på husets norra gavel finns en öppen veranda.
Interiören har en bevarad planlösning och dörrar, lister, kakelugnar och trappa till övervånignen är de ursprungliga. Parken är bevarad samt några ursprugliga uthus.
Huset har i ”allt väsentligt fått bevara sitt ursprungliga utseende” (IA).
Kulturhistoria:
Huset uppfördes troligen efter 1892 och beboddes av Magnus Arhusiander (1829-1908), en av Sundsvalls mest kända träpatroner och delägare av Heffners sågverk. Han ägde även Villa Marieberg närmare staden.
Arhusiander var ordförande i Sundsvalls stadsfullmäktige och i Västernorrlands landsting. Han hade som fattig yngling från Västmanland fått plats på sågverksägaren C. F. Heffners kontor i Sundsvall och blev efter dennes bortgång delägare i firman jämte Heffners son, Fredrik August Åslund.
Arhusiander var som politiker frisinnad och tog avstånd från vissa sågverkspatroners överdådiga livsföring. Hustrun Julie Arhusiander utövade en omfattande social hjälpverksamhet i det dåtida Sundsvall.
Senare förvärvades Skogshyddan av stadsläkaren Ekehorn, följd av bankdirektör Fredrik Almström. Fastigheten såldes vidare till KFUM, som 1932 sålde den till Betlehemskyrkan som fram i modern tid har använt huset som sommarhem.
Sundsvalls Brödraförening, sedermera Sundsvalls Missionsförsamling, uppförde 1915 sin nuvarande kyrka i Stenstaden efter ritningar av stadsarkitekten Nathanael Källander.
Genom sin anknytning till en av de främsta sågverksägarna från träpatronepoken och även till Missionskyrkan har huset en särpräglad och mångfacetterad kulturhistoria, som till mycket liten del har utforskats.
”Tornvillan”, Korsta 7:67
Foto: Nils Johan Tjärnlund
Kort beskrivning av anläggningen:
Villa i en och en halv våning, byggd omkring sekelskiftet 1900. Ombyggd och tillbyggd 1971.
Det befintliga huset är symmetriskt med en veranda i två våningar och ett centralt placerat, åttkantigt torn på taket. Tornet med utvändig trappa är oförändrat. Taket av falsad plåt är delvis original.
Trots om- och tillbyggnad har huset ett kulturhistoriskt värde och är viktigt för helhetsförståelsen av Petersvik. Det kan också i framtiden återställas till ett mer ursprungligt skick om så önskas.
Kulturhistoria:
Huset har ägts av flera välkända köpmän i Sundsvall som Johan Wiklund, Anders Öfverström, Johan Larsson och Johan Lindblom. Mest känd är konsul Wickberg.
Under konsul Knut Wickbergs tid 1920–1929 benämndes villan Ellensberg efter hustrun Ellen. Knut Wickbergs far sjökaptenen och redaren Carl Georg Wickberg uppförde Wickbergska huset i Stenstaden på Sjögatan 4. Denne grundade inte mindre än fyra rederier: Polstjernarn, Valkyrian, Fylgia och George.
Knut Wickberg blev en känd profil i staden. Han verkade som både brasiliansk och nederländsk konsul och syntes på stadens gator elegant klädd och ofta med en blomma i knapphålet.
I Stenstadsfastigeten drevs under många år den omtyckta restaurangen Skeppsbrokällaren.
År 1929 sålde konsul Wickberg villan till C. A. Mossberg och dennes söner bodde kvar till 1960. Huset förvärvades sedermera av SCA.