FRÅGA: Hej! I mitten
av 1600-talet gav drottning Kristina Lövbergs by i Ljustorp som förläning till
friherren, krigaren och riksrådet Lorens von der Linde. Fick det några
ekonomiska eller andra konsekvenser för byfolket? Anders Östman, Sundsvall.
SVAR: Enligt ett gammalt ordstäv går inte ”adel, kräftor och
ekar” norr om Dalälven, men det är en villfarelse! Säkert är det ändå för många
en förhållandevis okänd historia, att det under stormaktstiden på 1600-talet
fanns sammanlagt tre friherrskap i Medelpad.
Bakgrunden är den omfattande nyadlingen som förekom vid den
här tiden; många nya släkter introducerades på Riddarhuset och antalet
förläningar i södra Sverige var begränsat. Därför måste man vända blicken
norrut.
Lorens von der Linde föddes 1610 i Stockholm och var son
till affärsmannen Erik Larsson, som blev mycket förmögen på kopparhandel med
Nederländerna och som tidvis bodde i Amsterdam. För sina insatser hos kung
Gustav II Adolf adlades Erik Larsson med namnet von der Linde, som han hämtade
från sin gård Lindö på Lovön. I Stockholm ägde han ett av dåtidens förnämsta
hus, von der Lindeska palatset, som ännu är bevarat med adress Västerlånggatan
68.
Lorens von der Linde gjorde militär karriär och deltog som
överste bland annat vid belägringen av Brünn (Brno) i nuvarande Tjeckien. Han
blev nära vän till både drottning Kristina och hennes efterträdare Karl X
Gustav. För sina insatser i 30-åriga kriget upphöjdes han till riksråd och
friherre 1653 och erhöll då friherrskapet Lindeborg i Medelpad. Det omfattade
sammanlagt 141 5/16 mantal inom Haverö, Torp, Borgsjö, Liden, Ljustorp, Hässjö
och Tynderö.
Det var alltså en omfattande donation på över 141 hemman samt en
del mindre gårdar och torp. Och för bönderna innebar det att skatterna betalades
till baron, i stället för till kronan.
Samma år, 1653, skapades också friherrskapet Arnäs som
omfattade 61 3/8 mantal i socknarna Attmar, Indal och Stöde samt Arnäs i
Ångermanland. Ett geografiskt mycket utspritt område, men bara knappt hälften
så stort som Lindeborg.
Friherre över Arnäs var riksrådet Knut Posse, som hade
växt upp i Polen vid kung Sigismunds hov. Han återvände till Sverige 1624 och
avlade trohetsed till Gustav II Adolf. Posse blev ämbetsman och hade många
viktiga uppdrag och blev senare landshövding i Östergötland, Södermanland och
överståthållare i Stockholm och så småningom även president i Göta hovrätt.
Knut Posse hade varje år omkring 2600 daler silvermynt i
intäkter från sitt friherrskap. Det motsvarar i dagens penningvärde drygt 600.000
kronor. Han dog 1664 på sin gård Hammarskog i Uppland och friherrskapet ärvdes
av sonen Gustaf Posse. Enligt ett riksdagsbeslut år 1655 skulle det inte finnas
några förläningar i Norrland, men både Lindeborg och Arnäs fick undantag från
den regeln.
Slutligen fanns också ”friherrskapet Njurunda”, som hade sin
upprinnelse i de väldiga ägor som tillhörde greve Johan Gabrielsson Oxenstierna
af Croneborg (ca 1615–1664). Han var överste vid Helsinge regemente och senare
landshövding och guvernör över Gävleborg och Västernorrland.
Oxenstierna köpte 1642
nästan samtliga hemman i socknarna Timrå, Sättna, Alnö, Skön och Njurunda samt
delar av Selånger. Egendomen omfattade 146 17/24 mantal. På 1650-talet sålde
Oxenstierna 28 11/16 mantal till friherre Klas Bjelkenstierna och bytte
resterande gårdar mot gods i Pyhäjoki i Österbotten.
Friherrskapen drogs in under Karl XI. Om utvecklingen hade
fortsatt skulle egendomarna kanske också ha försetts med ståtliga
herrgårdar, men i stället blev den adliga epoken i Medelpad förhållandevis
kort.
