FRÅGA: Vad vet man om
förekomsten av väderkvarnar i Medelpad och om hur länge de var i bruk,
undrar Barbro Gottliebsson Lindström, och Daniel
Norlin i Sundsvall har en fråga som anknyter: Vid Grönborgs finns en
gata som heter Väderkvarnsbacken. Har det funnits en väderkvarn där och i
så fall när? Längre upp mot Bergsgatan finns ju Kvarnvägen. Härstammar
det från samma kvarn?
SVAR: Väderkvarnar
har blivit en symbol för några svenska landskap, särskilt Öland och
Skåne. I norra Sverige var de inte så vanligt förekommande. För Medelpad
finns bara säkra uppgifter om en väderkvarn, och det är just denna som
har gett upphov till namnet Väderkvarnsbacken i Sundsvall.
Väderkvarnen
var belägen på åsen öster om Grönborgs bryggeri och anlades troligen
under 1700-talets första hälft. På samma plats hade Sundsvalls första
kyrka varit belägen innan staden flyttades österut vid mitten av
1600-talet.
Informationen om väderkvarnen är mycket
knapphändig. Den nämns av Abraham Hülphers, som var direktör och
handlande i Västerås. Hans stora intresse var resor och vid mitten av
1700-talet gjorde han flera vidsträckta färder genom Norrland, Danmark,
Finland och Ryssland. Hans resedagböcker bildade underlag för
topografiska skildringar som i dag har ett stort kulturhistoriskt värde.
Om
väderkvarnen skriver han endast följande: "Wäder-qwarn, den enda i
Medelpad, är straxt utom Staden. Et stort Färgeriwärf är ock där anlagt."
Det
kan förstås inte uteslutas att det kan ha förekommit fler försök att
anlägga väderkvarnar i landskapet. I Huli i Selånger ligger exempelvis
Kvarnberget, där det enligt muntlig tradition ska ha funnits en
väderkvarn. Men med den goda tillgången på vattenkraft i Medelpad,
strida åar och bäckar, så har den energikällan fallit sig naturlig att
utnyttja i stället för vinden.
Längs Sidsjöbäcken anlades flera
vattendrivna kvarnar, och det påminner Kvarngatan om. Det gatunamnet har
alltså inget att göra med väderkvarnen.
Det är trevligt att
namnet Väderkvarnsbacken lever kvar. Det blir en tidsmaskin som för oss
rakt in i 1700-talets Sundsvall, en stad som då fortfarande präglades av
lantbruk och fiske, men där allt mer specialiserade näringar som
färgerier och ylle-tillverkning var en viktig del av stadens ekonomi och
där sjö-farten och timmerexporten växte i betydelse.
Att vi
säger väderkvarn, och inte vindkvarn, är språkligt intressant.
Benämningen kommer av att man förr i tiden oftast använde ordet väder
för blåst i betydelsen strömmande luft. I skånskan heter det vindmölla.
Vill
man se bevarade väderkvarnar rekommenderas en resa till Öland eller
Skåne. På Öland finns ännu över 300 så kallade stubbkvarnar, det vill
säga den typ av kvarn där hela kvarnhuset vrids kring en stubbe.
Merparten är byggda under 1700-talet.