FRÅGA: Med tanke på alla järnbruk som fanns i Medelpad på 1700- och 1800-talen – har det även funnits gruvor i drift här?
SVAR:
Järnbruken i Medelpad var en viktig industri under flera århundraden. Det första bruket grundades i Galtström i Njurunda så tidigt som 1673. Järnmalmen hämtades i dea llra flesta fall söderut, bland annat i Bergslagen och från gruvorna på Utö. Men det har gjorts många försök att bryta malm i Medelpad under hela bruksepoken.
Viktigast var gruvorna på Alnön. Redan 1670 upptäckte Olof Röder från Sundsvall järnmalm på ön. Landshövding Sparre blev intresserad och förvärvade hälften av äganderätten till fyndigheten. Den andra halvan köptes av MagnusBlix och Klas Depken. Det var Blix som låg bakom etableringen av Galtströms bruk.
Senare upptäcktes järnmalm även i Släda och Ås, och den användes bland annat till att gjuta grytor i Galtström. Men kvaliteten var inte den bästa. En hög fosforhalt gjorde det färdiga tackjärnet skört och bruket fick så dåligt rykte att järnstämpeln, en galt, måste bytas ut 1680. Det var viktigt att vårda sitt varumärke, då som nu.
Brytningen på Alnön förbjöds och gruvorna övergavs. Men vid mitten av 1700-talet började man tydligen försöka använda malmen igen på flera olika bruk: i Graninge, Galtström och Gnarp. Alnömalmen blandades med Utömalm, fast smederna var inte imponerade. De förklarade att tackjärnet blev ”nästan odugligt”.
Brytningen fortsatte sporadiskt, främst i Ås. Under en period ägdes gruvan av John Jennings, som var en känd affärsman och politiker av irländsk börd. Han ägde Forsmarks bruk i Uppland och grundade Olofsfors bruk i Ångermanland, och var dessutom hovmarskalk hos kung Adolf Fredrik.
På 1800-talet var intresset fortfarande stort för Alnögruvorna, och till och med träpatronen Johan August Enhörning kände sig lockad och förvärvade Ås 1875. En ny gruva blev dessutom inmutad, Tryggruvan, som fick sitt namn efter arbetaren Erik Trygg. Det gjordes tester av malmen därifrån vid Åvike bruk i Hässjö, främst i forskningssyfte. Trygg mutade också in en annan gruva i Släda, som senare fick namnet”Runmansgruvan” efter en torpare i byn.
Det talades om Norrland som"framtidslandet", och gruvdriften i Lappland hade precis tagit fart på allvar. Säkert fanns förhoppningar om att äve nMedelpad skulle kunna rymma fantastiska slumrande tillgångar.
Nya spekulanter tillkom så sent som på 1940-talet. Men så småningom fylldes alla Alnögruvor igen av säkerhetsskäl. Staten stod för kostnaderna, och man använde schaktningsmassor från anläggandet av SCA:s timmerterminal i Tunadal.
Även på andra platser har man försökt att bryta järnmalm, bland annat vid 1900-talets början i Påläng i Selånger nära nuvarande E14. Vid samma tid hittade man järn av god kvalitet på Önsberget i Klingsta, Tuna. Andra platser där man har försökt sig på järnbrytning är Skedvik i Allsta; Flata, Gissjö och Röjmyrberget i Torp; Rankleveberget, Stora Gruvberget och Öberget i Borgsjö; Snöberg i Haverö; Risgrändsbyn i Timrå; Västansjö i Hässjö; Skilsåker i Tynderö.
Det finns även andra exempel, men de har aldrig lett fram till någon regelrätt gruvbrytning och ibland var försöken helt misslyckade. Samtidigt har jakten på andra mineral och fyndigheter varit intensiv: guld, silver, koppar, bly, nickel, zink med mera har man haft förhoppningar om att hitta.
