FRÅGA: Vad är historien om Norafors bruk, som låg på vägen mellan Kovland och Västansjö? Erik, Västansjö
SVAR:
Även om nästan inga rester finns kvar av Norafors järnbruk i Sättna, så anar man ändå en gammal bruksmiljö när man åker längs landsvägen från Kovland som numera skär rakt igenom den forna herrgårdsparken. Där växer ståtliga lövträd som ekar, lönnar och lindar och nere vid ån finns fundament efter bruksdammen och manufaktursmedjan.
Initiativtagare var Israel Norberg och Petter Mützell. Norberg var en lärd man, brukspredikant i Galtström och affärsman ut i fingerspetsarna. Han tillhörde en mycket intressant släkt; en bror var den kände professorn i orientaliska språk, Matthias Norberg, som studerade arabiska och turkiska i Konstantinopel och vetenskapligt utforskade mandeernas religion,bland annat i Paris. Efter många år i Lund drog han sig tillbaka till gården Stenhammar utanför Härnösand.
Israel Norberg tog tjänstledigt från sin predikantur och började alltmer ägna sig åt affärer. Först köpte han Sörfors bruk i Attmar, och han ägde de fem fartygen i Sundsvalls utlandsflotta tillsammans med Petter Mützell.
Mützell var förresten också en spännande person, en bleking som hade tjänstgjort som handelsbokhållare i Karlskrona, Karlshamn och till och med ett år i italienska hamnstaden Genua. Därifrån kom han direkt till Sundsvall 1788.
År 1793 begärde de båda kompanjonerna tillstånd att få anlägga ett nytt bruk i Norafors, privilegiebrev utfärdades 1795 och två år senare var driften igång. Anläggningen bestod av en hammare och två härdar förs tångjärnssmide. Bönderna i närheten åtog sig att förse bruket med träkol från Nora, Västansjö, Djupdalen, Bäckland och andra byar.
Omkring sekelskiftet 1800 dominerade Norberg och Mützell näringslivet i Sundsvallstrakten. De var båda involverade i det konsortium som exploaterade de rika skogstillgångarna kring Indalsälven och ägde vattensågar i Sillre och Berge, samt i Matfors. Mützell anlade också ett sockerbruk ”väst på stan” i kronobränneriets gamla lokaler, där tillverkningen baserades på västindiskt rörsocker.
Konstantinopel, Genua, Paris,Västindien – världen hade redan börjat krympa, och Medelpad var en del av världen.
År 1798 sålde Mützell sin hälft av Norafors till Karl Gustaf Nordin, som varit en av Gustav III:s närmaste rådgivare och främsta tillskyndare. Nordin slutade sina dagar som biskop i Härnösand, och arvingarna sålde sedan till Israel Norberg, som blev ensam ägare av bruket fram till sin död 1823.
Så började ett nytt adligt kapitel i Norafors historia. Friherrarna Kasper och Karl Fabian Wrede, far ochs on, köpte bruket av Norbergs arvingar 1828. De utvidgade verksamheten genom att anlägga ett manufakturverk med tillverkning av spik, knipp-, band- och bultjärn. De var också tvungna attf lytta hammarsmedjan, eftersom det var ont om tillrinnande vatten på grund av att dammen brukade bottenfrysa.
Driften i Norafors fortsatte till 1877, och året därpå lades bruket ner formellt. Då hade Skönviks AB, under ledning av Fredrik Bünsow, köpt bruket, främst för de attraktiva skogstillgångarna, men förmodligen också som ett led i att koncentrera järntillverkningen till ett nytt järnverk i Nedansjö, som dock fallerade. Men det är en annan historia.
