FRÅGA: Jag vill veta mer om tegelbruken i Granlo. Min mans morfar jobbade där. Jag vet att det efter Selångersån har tappats tegel som skulle fraktas ut. Sigrid Nordwall, Gisselåsen.
SVAR:
Hej Sigrid och tack för din spännande fråga! Förutsättningarna för tegeltillverkningen i Selånger går långt tillbaka. På vikingatiden sköt en bred havsvik in mellan bergen åt väster. I takt med landhöjningen sjönk vattnet undan och nu finns bara fragment kvar, exempelvis i Selångersfjärden.
Redan på 1700-talet upptäcktes att den forna havsbotten innehöll fin lera som lämpade sig för tegeltillverkning. Borgmästaren Erik Stridsberg ägde en gård i Granlo och drev en kort tid ett tegelbruk där.
Det dröjde dock till slutet av 1800-talet innan tegeltillverkningen kom igång på allvar. Efter Sundsvallsbranden var behovet stort av ett billigt och bra byggmaterial. Teglet från Selånger var inte så fint att det kunde användas på Stenstadens husfasader. Det kom däremot väl till pass som murtegel.
Initiativtagare till tegelbruken var Jonas Johansson och Lars-Erik Öquist. Men det var namnet Lars Erik Laurent som blev tongivande i brukens historia. Han var ena rbetarpojke från Uppland som slet på bruk och herrgårdar för att kunna få råd att studera. Efter examen fick han jobb på ett tegelbruk i Östersund. Till Sundsvall kom han som så många andra för att söka lyckan efter branden.
Laurent fick anställning på Högoms tegelbruk och fortsatte att gneta och spara. År 1897 kunde han köpa loss tegelbruket och byggde ut det till Norrlands största och Sveriges modernaste. Varje år tillverkades omkring 3 miljoner murtegel på Högom, och nästan lika mycket på Nacksta tegelbruk en bit nedströms ån. Ett 40-tal pråmar användes för att frakta det färdiga teglet till de väntande skutorna i hamnen. Bogserbåtarna ”Framåt” och ”Gustav” var en anslående syn när de gled fram utmed ån. Vid midsommartid var pråmarna lövade.
Som mest arbetade omkring hundra personer på tegelbruket i Högom. Området kryllade av byggnader: tegelbränningshus och tegelslageri, ångpannehus och maskinhus, spruthus, torklador, snickeriverkstäder och smedja. Till bruket hörde också en tegelmästarebostad, en stor ladugård, sädesmagasin, hölador och rättargård med stall.
Laurent bodde i den så kallade”Villan”, en ståtlig bostad som låg mittemot rättargården på åns norra sida. Där bjöds till storslagna middagar och gästerna anlände oftast med egen båt som lade till vid ångbåtsbryggan längs åkanten.
Lars Erik Laurent blev en ansedd person och avslutade sin märkliga karriär som ordförande i drätselkammaren, dåtidens motsvarighet till kommunstyrelsen. Det var ett långt kliv till drätselkammaren från ungdomens torftiga drängkammare.
Efter Laurents död 1922 sålde barnen till AB Beijer i Stockholm, som också ägde AB Kolimporten. Företaget brottades med ekonomiska svårigheter. En av de största leveranserna gick i början på 1940-talet till bygget av Sidsjöns sjukhus, men konkurrensen från utlandet var mördande.
Tegelbruken lades ner i början på 1960-talet och revs 1966. Nu finns bland annat bilbesiktningen där Högoms tegelbruk en gång var i drift. Nästan alla spår är bortsopade. Endast den charmiga, röda rättargården är bevarad som ett minnesmärke invid ån, räddad från rivning och fint restaurerad.
