Olof Högberg - oförliknelig Norrlandsskildrare

Olof Högberg räknas som Norrlandslitteraturens portalfigur genom sitt mäktiga epos "Den stora vreden". Han inspirerades av sin födelsebygd i det natursköna Ångermanland och av den dynamiska industriella utvecklingen och det brokiga sociala livet i handelsmetropolen Sundsvall.

Det var när Högberg bodde i Sundsvall, i ett krypin på Trädgårdsgatan 14, som han gjorde sin osedvanliga skönlitterära debut 1905 med eposet Den stora vreden. Vägen till genombrottet var dock mödosam och kantades av besvikelser i karriären och kärlekslivet.

Föddes i Högsjö

En kort resumé av Högbergs liv före debuten ger vid handen att han föddes i ångermanländska Högsjö 1855, växte upp i Säbrå och gick i läroverket i Härnösand. År 1877 kom han till Uppsala där han bland annat studerade matematik, astronomi, mekanik och historia och engagerade sig i nationernas föreningsliv.

Högberg var med om att grunda den radikala studentföreningen Verdandi där man i liberal anda debatterade rösträttsfrågan, jämställdhet och folkbildning. Högberg blev överliggare i den eviga ungdomens stad, och när pengarna var slut återvände han till hemtrakterna. Han var då 34 år.

I fortsättningen försörjde han sig som folkskollärare och författade en del smärre uppsatser. År 1896 blev han anställd som journalist på Hernösands-Posten och 1898, när han var 43 år, blev han medarbetare i Sundsvalls-Posten, som var den konservativa dagstidningen i Sundsvall.

Oro och konflikter

Högbergs dagböcker, de så kallade ”privatkrönikorna”, berättar i detalj om oro för ekonomin och vantrivseln med arbetet. En dag i oktober 1902 antecknar Högberg: ”Var på aftonen något nedstämd genom det nedkuvade arbetet vid korrekturen. Och så detta enahanda… Kommer ingen vart med mina egna arbeten. En alltid så stämningslös tillvaro, så fattig, så erbarmlig, så utsjåad!” Och vid ett annat tillfälle bekände han: ”Just ett roligt liv att vara författare! Är man möjlig för sitt arbete, är man omöjlig för det övriga livet.”

Det förekom då och då uppslitande konflikter mellan Högberg och cheferna på redaktionen. Han tvekade aldrig att säga vad han tyckte, och hotades ibland med avsked. Han hade bland annat kallat redaktören för skräddaregesäll och hävdat att redaktören saknade insikt i det svenska språket.

Kärleksbekymmer

Under åren i Sundsvall försökte sig Högberg också på små kärlekssvärmerier. En ung kvinna anställdes som biträde på Sundsvalls-Postens korrekturavdelning dit Högberg hade blivit förvisad. Han blev förtrollad vid första ögonkastet.

”Hon är obesvärad, söt, livlig, behändig, ett riktigt rart sällskap. Förträfflig vid korrekturläsningen, som varit mitt helvete. Hon gör allt möjligt för att underlätta och förmildra arbetet. Hjälper mig att minnas vissa saker, är påpasslig, säker och vaken, en riktigt skön kiankicka!”

Kiankicka och tjinona var Högbergs benämningar på unga damer. Men hans framstötar nådde ingen framgång. Många har vittnat om att Högberg var en varm person när man väl lärde känna honom, men att han verkade kärv på ytan.

På nyårsafton 1902 satt han ensam i sitt rum och lyssnade till glädjen på övervåningen där grannarna sjöng och dansade kring julgranen till musik. ”För mig fanns blott det dystra arbetsrummets kvalm, dess heta gaslågor, dystra minnen” skriver Högberg.

Vandringar och nakenbad

I dagböckerna uppehåller sig Högberg också mycket vid sin hälsa. Han var mycket noga med att hålla sig i trim, älskade bad och friluftsliv och kunde ta rejäla, milslånga promenader – inte sällan med syfte att besöka en kulturhistoriskt intressant plats, som till exempel Lidens gamla kyrka.

Han bodde uppe på Fredsgatan i ett vackert rum med ståtlig utsikt ner mot stan och chockerade nog sina grannar eftersom han tyckte om att sola naken på verandan.

På kvällarna var Högberg ofta nere på stan med kollegor. De satt på Stadt eller Knausts schweizeri, diskuterade politik och litteratur och skvallrade. Efter en sådan krogkväll uppgjorde han ett program för att bli en bättre människa:

1 aldrig någon sprit

2 helst inget kiankickhångel (kiankickor var hans benämning på kvinnor)

3 skyddsmedel i kvällsavrivningen, raskt fotbad, däremot ej sittbad på kvällen

4 ingen gymnastik på kvällen, speciellt för nedre regionerna, men

5 gymnastik av denna beskaffenhet på morgonen och då förenad med sittbad

6 om möjligt sittbad vid 12-tiden på dagen eller kort före middag

7 sömn vid öppet fönster

Efter att han hade följt dessa föreskrifter under några veckor blev han mycket nöjd och noterar i dagboken ”en allmän friskhet i hela kroppen, leder och muskler blevo spänstiga”. Anledningen var nog framförallt att han steg upp tidigt och sov för öppet fönster, spekulerade Högberg.

Arbetslös

Till sist fick Högberg sparken från Sundsvalls-Posten. Sundsvallsborna kunde se honom gå omkring på gatorna i en gammal grön rock, slitna byxor och skor, och han åt billigt på Sjömanshemmet vid Sjögatan. De flesta såg nog honom som en misslyckad föredetting, och visste inget om hans omfattande manuskript till ett norrländskt epos som han hade arbetat på i nästan tjugo år.

En kväll på Knaust avslöjade Högberg sin hemlighet för den unge kollegan Ludvig Nordström, som skriver i sin dagbok: ”Det ska bli rätt intressant att se hur han lyckas. Han är barhjässad och grå, men ännu svärmar han för allt det som burit hans ungdom. En klippa som åren inte kunnat splittra.”

En storartad debut

År 1905 skickade en vän till Högberg in manuskriptet till en romanpristävling som tidskriften Idun ordnade. Vännerna hade tröttnat på Högbergs ständiga omarbetningar. Det blev den remarkabla vändpunkten i Högbergs liv.

Romanen vann första pris, och Högberg gjordes till rikskändis över en natt. En stor marknadsföringskampanj satte igång och tidningar och magasin ville porträttera den okände 50-åringen från Sundsvall.

Högberg realiserar i Den stora vreden sin dröm att ge den norrländska historien liv. Tiden är slutet på 1600-talet och början på 1700-talet, en period med plågsamma krig, och Norrland blir spelplatsen för en väldig kraftmätning mellan radikala frihetskämpar och en förtryckande övermakt i form av präster och byråkratiska ämbetsmän. Det speciella med boken är också hur Högberg väver in norrländska sägner och hur han förnyar romanspråket genom att skapa både nya ord och återge dialektala vändningar.

Trilogi om trävaruepoken

Efter den uppmärksammade debuten kunde Högberg etablera sig som författare. Han flyttade ut till sin syster i Skottsund i Njurunda. Där skrev han på sin trilogi Från Norrlands sista halvsekel, där Sundsvallsdistriktets trävaruepok står i fokus.

Som tidningsjournalist hade Högberg fått en plattform för att formulera sina åsikter om utvecklingen i Norrland. Han var kritisk mot hur Norrland i alla tider hade exploaterats. Visserligen var han inte blind för industraliseringens fördelar, men han varnade för vissa konsekvenser. Till exempel var han orolig för de norrländska bönderna, som inte hade lyckats dra vinning av skogsindustrin för egen del och som tvingades ge upp sin självständighet. Han oroades också över en moralisk förflackning, där människor bara hade de största möjliga ekonomiska vinsterna för ögonen.

De tre delarna heter Fribytare, Baggbölingar och Utbölingar och utkom åren 1910 till 1912. Sammanlagt är det en roman på över 1300 sidor. Det berättas att Högberg satt vid sitt skrivbord i Skottsund både dag och natt i flera månaders tid helt oanträffbar för yttervärlden.

Intendent på Medelpads Fornhem

Vid den här tiden hade han också hunnit engagera sig i bildandet av Medelpads Fornminnesförening och anläggandet av friluftsmuseet på Norra berget. Högberg hade ett stort intresse för allmogeföremål och samlade under sina långa promenader in intressanta föremål till samlingarna.

Vid 56 års ålder kunde Olof Högberg 1911 köpa sitt första riktiga egna hem, gården Finnkyrka i Njurunda som var belägen vid Nolbykullens fot. Det var ett enkelt trähus omgivet av en trädgård. Namnet kommer troligen av att huset hade fungerat som baptistkapell för sågverksarbetare från Finland.

Ett originellt syskonpar

I början av 2000-talet fick jag kontakt med Ingan Mittendorf, en gammal dam i Skåne som hade bott som gäst på Finnkyrka som 18-åring sommaren 1930. Hon kunde ge unika inblickar i det Högbergska hemmet, och mindes väl både Olof Högberg och hans syster Kalla, som var hans husföreståndarinna. Kalla Högberg var konstnärligt sinnad och en kraftkvinna som egenhändigt hade murat husets alla eldstäder. Hon målade också oljetavlor, skulpterade och snickrade möbler. Flera av föremålen finns nu i Fornminnesföreningens samlingar.

Bland annat mindes Ingan Mittendorf att bygget av Ostkustbanan förorsakade Högbergs vrede. Det ledde nämligen till att brunnen sinade, och den gamle Högberg och hans syster tvingades gå långt för att hämta vatten. En fördel var dock att man kunde ställa klockan efter ”stora södertåget” och ”stora kvällståget” – järnvägen gick precis intill huset.

I huset fanns den omtyckta katten Mård, och katter kallade Högberg för övrigt för spinn-vovvar. Att det var relativt fattigt och enkelt på Finnkyrka understryks av att gästsängens madrass innehöll sammanpressade tidningar. Hade man långtråkigt behövde man bara ta en boll och läsa! berättade Ingan Mittendorf.

Vintrarna i Sigtuna

De sista åren bodde Högberg vintertid på Sigtunastiftelsens gästhem. Han gjorde stort intryck där, bland annat på den då unge författaren Sven Stolpe:

”Då han berättade sina drömmar kunde man tveka om huruvida man lyssnade till en intelligent fablande norrländsk pojke eller en österländsk sagoberättare. Då reste sig den vita hårvalken mot taket, då lyste den intelligenta och goda blicken, då rörde sig den seniga handen i uttrycksfulla och majestätiska gester. Vid de mest dramatiska momenten reste han sig och stod framför sina åhörare med eld i själen och lava i strupen!”

Högberg dör

De sista åren förmörkades av skröplig hälsa. Sista sommaren skriver Högberg till sin bror: ”kommen på fötterna kan jag röra mig, numera även i trappor, om än stappligt och uselt. Kommen till min plats vid arbetsbordet är jag i regeln arbetskry och jag är klar i huvudet ännu gudskelov.”

Fyra månader senare dog han i hemmet i Finnkyrka. Det var den 12 oktober 1932. Han vilar på kyrkogården i Njurunda, intill systern Kalla, som avled 1945. Efter hennes död skingrades inventarierna och huset såldes. En del föremål räddades till Fornhemmet.

Det var förstås en stor skandal att ingen tog hand om diktarbostaden. En debatt om den saken fördes redan på 1940-talet. Huset var bebott ända in på 1990-talet, då Sundsvalls kommun rev huset utan nämnvärda protester. Olof Högberg-sällskapet reste en minnessten på tomten 2002.

Glödande Norrlandspatos

Olof Högberg hade ett glödande Norrlandspatos och Sundsvall var en mycket  betydelsefull miljö för honom. Men han var ingen Norrlandskramare som ville spränga broarna över Dalälven. Ofta kritiserar han norrlänningarnas misstro mot södra Sverige. I stället hade Högberg vitala och framåtsyftande idéer. Han menade att Norrland hör ihop med resten av Sverige, men han önskan var att allt det norrländska, betydelsen av det nationalekonomiska, historien, kulturen och naturen, en gång skulle få samma status som resten av landet.

Nils Johan Tjärnlund

Källor:

Bromé, Janrik, Olof Högberg – den stora vreden. Minnesskrift till hundraårsdagen av författarens födelse. Stockholm 1955.

Nordin Hennel, Ingeborg, Den stora vreden. Studier i Olof Högbergs prosaepos. Diss, Umeå 1976.

Nordin Hennel, Ingeborg, Gråe jägarns gudson. Något om Olof Högbergs liv och dikt. Sundsvall 2002.