FRÅGA: Har hört talas
om ett område i Sundsvall som kallades för ”Den stora oredan”. Vad var det för något? Eva i
Sundsvall
SVAR: I rysk historia
är ”Den stora oredan” namnet på den inrikespolitiskt röriga period som präglade
inledningen av 1600-talet. Tsarer tillsattes och störtades den ene efter den
andre. Det slutade med att Michael Romanov valdes till tsar och därmed lade
grunden till den långa Romanovska epoken.
I Sundsvall blev ”Den
stora oredan” en folklig benämning på en hussamling nedanför Stenhammaren (Södermalm)
i korsningen Fredsgatan-Bergsgatan. Det var en grupp trähus uppförda före
stadsbranden 1888 och utanför reglerad stadsplan. Byggnaderna låg tätt och det
var inte ordnat med vatten och avlopp.
Det fanns inga gator
eller trottoarer och runtomkring bredde rena landsbygden ut sig: åkrar och
ängar, lador, gärdsgårdar och hässjor.
Många av
landsortsstäderna var byggda i trä och eldfängda och man kunde på förhand gissa
att en katastrof förr eller senare vore att vänta. År 1888 drabbades Sundsvall
av den stora branden, som ödelade merparten av centrum. Men Norrmalm klarade
sig, liksom Stenhammaren och en del annan kringbebyggelse.
Återuppbyggnadsarbetet
kom snabbt igång, men bara tre år senare var det dags för en ny hotande brand.
Den här gången uppkom den tändande gnistan i stadsdelen ”Oredan”.
Branden uppstod omkring
4-tiden på lördagsmorgonen den 14 november 1891. Lågor flammade ut genom
fönstren på skomakaren Gedeborgs gård och spreds snabbt till grannhusen. Många
låg och sov och fick sömndruckna kasta sig ut i den kyliga morgonluften. Det
var med knapp nöd vissa klarade sig från att bli innebrända. En kvinna hoppade
ned från tredje våningen och bröt lårbenet.
Länge befarade man
att en höggravid kvinna hade omkommit av chocken och att ett litet barn bränts
inne, men ryktet visade sig tursamt vara fel.
Efter
Sundsvallbranden 1888 hade en ny, professionell brandkår organiserats. Tack
vare en snabb insats från brandmännen och med hjälp av många frivilliga kunde
man nu avvärja en fullständig katastrof. Men det var ett svårt släckningsarbete
eftersom husen låg så tätt. Som tur var låg vinden stilla till skillnad från
den ödesdigra junimåndagen tre år tidigare.
För många arbetare
och hantverkare var det naturligtvis ändå en tragedi. De förlorade personliga
tillhörigheter och blev utan hem just när vintern nalkades. Totalt brann nio
gårdar och ett 30-tal familjer blev utan tak över huvudet.
Man hade lärt av
tidigare olyckor: husen och det mesta av lösöret var försäkrat till ett belopp
av sammanlagt omkring 150.000 kronor. Det täckte inte hela förlusten, men
betydande delar.
”Oredan” fortlevde
som kvartersnamn, men bebyggelsen omkring Bergsgatan blev successivt allt mer
ordnad.
