Yttrande från familjen Hagelby

12 maj 2015

YTTRANDE ÖVER DE NYA PLANERNA PÅ EN LOGISTIKPARK OCH KAJ I PETERSVIK

Undertecknade sakägare, Anna Hagelby, Björn Hagelby och Maria Hagelby, ägare till fastigheten Villa Solbacken (Korsta 7:44) motsätter oss de nya, reviderade planerna på att bygga en s. k. logistikpark i Petersvik.

Vi har som sakägare noggrant följt både planarbete och de nu aktuella revideringarna av planerna som innebär en betydligt mindre omfattande logistikpark än tidigare planerat. 

Vi hade tidigt – trots att vårt älskade kulturhistoriskt mycket värdefulla Villa Solbacken som varit i familjens ägo och omsorgsfulla vård i sjuttio år riskerade att rivas tillsammans med våra grannars också kulturhistoriskt värdefulla fastigheter – bestämt oss för en principiell hållning. 

Är samhällets behov av utveckling stort och väl underbyggt, så kan det ibland för samhällets bästa vara motiverat med tvångsåtgärder och inskränkningar av medborgerliga grundlagsskyddade rättigheter. Ur demokratisynpunkt krävs då naturligtvis mycket starka och väl underbyggda skäl, som garanterar att ett myndighetsutövande tvångsmonopol endast används undantagsvis och då mycket grannlaga. 

Det är alltså inte bara Villa Solbacken eller övriga fastigheter i det sista strandnära naturområdet i kommunen som står på spel – vid tvångsåtgärder från myndigheternas sida prövas också samtidigt alltid de demokratiska grunderna och hur dessa tillämpas. 

Vi sakägare har därför fortlöpande kritiskt granskat planerna på och genomförande av logistikparken efter vår bästa förmåga, för att se om dessa planer motsvarar lagstiftarens intentioner och att också genomförandet sker genom en oklanderlig tillämpning av det offentliga etos som vi alla har rätt att förvänta oss, inte minst när myndigheter tillgriper starka tvångsåtgärder mot medborgare.

Det är för oss sakägare uppenbart att projektets bevekelsegrunder, underlag, beräkningar och prognoser inte har underkastats någon metodisk kritisk granskning utförd av oberoende myndigheter eller instanser. Och de kritiska rösterna som bland annat vi sakägare gett uttryck för har helt enkelt avfärdats som ”utvecklingsfientliga”.

Regeringens godkännande av expropriationen är inte ett resultat av att regeringen kritiskt granskat motiv, skäl eller realism i logistikparkens utfästelser på någon enda punkt, vilket underförstått påstods av en ledamot i kommunstyrelsen på öppet hus-dagen under samrådet 27 april, när denna sa att ”regeringen satt ner foten” och beslutat om expropriation. Det är inte så beslutsordningen ser ut mellan kommun och stat. 

Regeringen har accepterat det underlag och de motiv och den ansökan som kommunen har presenterat för regeringen. Det är ett rent formellt beslut av regeringen, utan någon innehållslig granskning alls. Kommunen är alltså ensamt ansvarig för både expropriation och projektets utfästelser, underlag, utformning och tillblivelse. 

De nu välkänt anmärkningsvärda påståendena om utbyggnaden av Ortvikens pappersbruk som återfinns både i expropriationsansökan (med 200 %) och i detaljplanen (med 300 %) fram till 2025 var inte uppgifter som överensstämde med verkligheten när de skrevs. Långt därifrån.

Dessa påståenden var och är fortfarande en ren pappersprodukt som aldrig realiserades och blev verklighet. De härrör ur en av tiden och av utvecklingen passerad och inte längre gällande planläggning. Dessa påståenden utgjorde underlaget till den gamla detaljplanen, vilken i sig redan var passerad när den sjösattes, som naturligtvis heller aldrig realiserades och aldrig kommer att realiseras. Krisen för pappersbruk, tidningspapper, var känd av i stort sett alla aktörer och då inte minst av branschfolk och även SCA:s ledning. Långt tidigare.

Det kan nog finnas skäl för att ibland påminna sig om risker med att inte se väsentliga skillnader mellan planering och verklighet, mellan det som utvecklas på papper och de realiteter som utvecklas i de verkliga sammanhangen, mellan allt prat och den där berömda verkstaden. 

Hursomhelst, här dammades alltså de inaktuella påståendena av i både planarbete och expropriationsansökan och användes för att skapa någon sorts beräkningsbart underlag bakom planerna på en logistikpark. Utan dessa uppseendeväckande och vilseledande påståenden om en gyllene framtid för tidningspapper i just Ortviken, så skulle det rationella underlaget för etableringen av en logistikpark vara alltför tunt.

Vi tror inte att expropriationen hade kunnat genomföras utan dessa anmärkningsvärda påståenden om en gigantisk expansion av tidningspapper i en i övrigt krisdrabbad bransch. Och om man därtill lägger avhopp från andra intressenter till logistikparken under resans gång, såsom t ex Neste gas, så förstärks vår övertygelse än mer.

En inte genomförd, av tiden och utvecklingen passerad detaljplan, som i stort sett redan var föråldrad när den vann laga kraft, är förstås inte någon bra utgångspunkt för fortsatt kommunalt planarbetet. Man kan därför – och bör nog också – fråga sig varför de ansvariga bakom planarbetet återanvände uppgifter från ett historiskt redan överspelat skede – som om dessa uppgifter var aktuella?


Skärmavbild 2015-01-29 kl. 10.47.24

Villa Solbacken i vinterskrud 2015.


Planer på logistikpark och uttalade behov av densamma liknar då och då den gamla metaforen med hönan och ägget; vad kom egentligen först? Det i långa stycken anmärkningsvärda underlaget till att förklara behovet av en logistikpark i Petersvik kan endast bli begripligt om man förstår framväxten av en idé om en logistikpark här i kommunen till att bli till en enda-vägens-idé, och sedan från denna helt dominerande idé härledda allehanda – mer eller mindre giltiga – regionala behov som formulerats för att kunna föda, nära och rättfärdiggöra idén.

Sundsvalls kommun är definitivt inte ensam om att producera liknande idéer, för att nu inte säga samma idé. Logistikparker och kombiterminaler är en pågående aktuell trend i kommunal planering. Svt har i en intressant rikstäckande granskning under våren visat att under de senaste tio åren har kommuner över hela landet satsat många miljoner på kombiterminaler – och att experter påtalat att marknaden redan är överetablerad.


”Det här var en fluga, alla skulle ha ett logistikcentrum. Det är alldeles för många logistikcentrum i Mälardalen och i Sverige, säger oppositionsrådet i Katrineholm, Ewa Callhammar (FP).”

”Det blir oundvikligen så att ju närmare man kommer varandra och ju fler terminaler det blir så börjar man räkna med volymer som andra kanske också räknar med. Det kan bli en grad av kannibalism, säger Rickard Bergqvist, logistikprofessor Handelshögskolan Göteborg.” (Svt.se 9/3 2015)

Det är vanligt med trender inom kommunal planering. Att analysera trender är viktigt i samhällsplanering, att okritiskt följa dem i ett förgivettaget scenario som bestämmer ramarna är naturligtvis väldigt riskfyllt. Problemet med trender är inte sällan att de just kullkastar förmåga till en kyligare utförd rationell analys och levande diskussioner. Svt-granskningen påtalar att aktörerna ”övertrumfar med nästan samma argument” och Green Cargos vd, Jan Kihlström, säger: ”Det är många kommuner som har velat skapa logistikcentrum utan att göra seriöst noggranna studier över vilken marknad som finns.”

Det nya Samrådsunderlaget (2015-04-10) är i likhet med tidigare underlag kemiskt rent från seriöst syftande marknads- och omvärldsanalyser. Istället upprepas trosvisst teser som ”Syftet med den planerade containerhamnen är att öka hamnkapaciteten för att klara av det ökade transportbehovet i regionen.” (sid 5) Redan på sidan 7 återkommer samma mantra ”Syftet med den planerade containerhamnen är att öka hamnkapaciteten för att klara av det ökade transportbehovet i regionen.” Och för dem som ännu inte lärt sig refrängen hamras den åter in på sidan 10: ”Syftet med den planerade containerhamnen är att öka hamnkapaciteten för att klara av det ökade transportbehovet i regionen.”
Det problematiska med Samrådsunderlaget är uppenbart. Det saknar alldeles den saklighet och balans som gör det möjligt för läsare, sakägare och medborgare att dra några egna slutsatser – vilket givetvis ska vara grunden i ett seriöst samrådsförfarande. 


Betraktad på detta vis kan nog Samrådsunderlaget sägas utgöra en slags ritualiserad handling som lika gärna kunde ha överlämnats till en robot eller till något slags bokstavstroende.

Vi är inte dock överraskade över att logistikprojektet nu revideras och krymps radikalt från det ursprungliga förslaget – vi har väntat på det. 


De upprepade förskjutningarna med att lämna in miljöansökan har följt årstiderna sedan januari 2012: Miljöansökan ska lämnas in till vintern, till våren, efter sommaren, senare i höst och så vidare under 2013 och 2014.
Så vad är det som nu talar för att miljöansökan lämnas in? Vi fick en tydlig fingervisning när Mark- och miljödomstolen sammanträdde för att överlägga om den ansökan kommunen gjort om ett förtida tillträde till de återstående fastigheterna i Petersvik – en åtgärd som för övrigt kommer att föra in Sundsvalls kommun i historieböckerna, på något motsvarande sätt har detta inte gjorts i Sverige sedan 60-talet. 


Kommunens juridiska ombud, Inger Byman från Advokatfirman Fylgia, gav där uttryck för en oro att kommunens samarbetspartners kommer att lämna projektet om kommunen inte erhåller ett förtida tillträde.

Oron över att samarbetspartnern SCA lämnar projektet är uppenbart befogad. SCA har nu på öppet-husdagen 27 april uttalat offentligt att de inte är intresserade av kombiterminalen. SCA:s intresse begränsas till ett järnvägsspår och en internväg mellan Ortviken och Tunadal. Detta är i sig inte något nytt, redan i underlaget till KF beslut i juni 2013 benämns detta intresse. ”SCA Ortviken får halverad körsträcka med lastbilarna från fabrik till hamn och behöver bara köra inom industriområdet.”


Med denna järnvägssträcka skulle SCA Ortviken varje år spara 15 miljoner kr i transportkostnader enligt vad företrädare för SCA uttryckte på nämnda öppet-husdag. 


För ett bolag som redovisar ett justerat rörelseresultat på 2 872 miljoner kronor för det första kvartalet 2015 är 15 miljoner naturligtvis ingenting att bråka om, särskilt inte som Ortvikenfabrikens framtid också är mycket oviss.


Vi anser att det är just så uttalandet från SCA:s företrädare ska läsas – de vill inte bråka om Petersvik, och riskera än mer negativ kritik om bristande etik och osund företagskultur. De lägger nu hela ansvaret för logistikparksprojektet på kommunen – ”det var kommunen som kom till oss med projektet”, säger samma företrädare.

Detta avståndstagande riskerar naturligtvis att stärkas när nu också riksmedia i en artikel påtalar förhållandena i Petersvik med att ”SCA utplånar plats med rik kulturhistoria”. (SvD 11 maj 2015 i nätupplagan) och ”Är detta den värsta SCA-skandalen?” (SvD 12 maj i papperstidningen)


Det ska bli intressant att se hur SCA reagerar på detta; hur mycket kompis och bror med Sundsvalls kommun de vill vara i ett allt skarpare läge.

Det är sedan länge uppenbart att kommunen – medborgarna och skattebetalarna – riskerar att sitta med Svarte Petter i logistikparksspelet. Efter det nu aktuella samrådet, inlämnade av miljöansökan, sviktande ekonomiskt underlag och allt mer ointresserade samarbetspartners, så är det i högsta grad sannolikt att projektet efterhand kommer att krympas än mer på grund av resurs- och intressebrist.

Vi har försökt uppamma en viss förståelse för att stora projekt inte kan förutse alla problemställningar som dyker upp längs vägen, men vi har inte haft någon förståelse alls för att övergripande och uppenbara problemställningar döljs, bagatelliseras eller förvanskas.

Också i det nu aktuella – och mycket torftigt och oblygt partiska – Samrådsunderlaget kvarstår samma brister som tidigare. Inte minst lämnas alla eventuella frågor kring varför Logistikparken måste byggas i Petersvik obesvarade. Det vilar nu också, om än en partsinlaga, en slags blek trötthet över de ofta summariska avsnitten och raderna, efter de tidigare mer triumfatoriska skrivningarna. Anar man inte en trötthet i rader som: ”Logistikparken planerar även för framtida verksamheter som kan omfattas av krav på en anmälan eller tillståndsprövning, dessa ingår dock inte i den nu aktuella ansökan. Framtida verksamhetsutövare får när det är aktuellt ansöka om tillstånd för de eventuellt tillkommande verksamheterna.”

Raderna gör dock fortfarande ett visst anspråk på att skrivas in i historieböckerna som varande tillhöriga de pionjärer som krattat manegen för efterkommande generationer. Logistikparken kan nu lika väl bli en ganska ödslig och skövlad manege, ett vittnesbörd – likt Stålverk 80 en gång i tiden – om väsentliga brister i den kommunala samhällsplaneringen. Man bör betänka att samhällsplanering alltid innebär överväganden och val, och reducerar man detta till att framstå som ren kalkyl och räkneövning så kan man – likt en gammal professor i kulturgeografi en gång sa på en föreläsning – beteckna sådana tilltag som övergrepp på framtiden.

På något paradoxalt sätt liknar ändå våra positioner varandras i vår respektive uppmärksamhet på efterkommande generationer. Också vi anser att den kulturhistoriskt värdefulla miljön i Petersvik, det sista strandnära naturområdet i kommunen, är värd att bevaras och utvecklas för kommande generationer. Att detta inte omnämns med ett enda ord i samrådsunderlaget är ingenting mindre än en oförskämdhet mot den starka lokala och nationella opinion som nu söker försvara den kulturhistoriska miljön och naturområdet. 

Det summariska ”Ytterligare en nackdel med lokaliseringen är att boendet vid Granli/Petersvik behöver avvecklas” är naturligtvis mycket anmärkningsvärt och betecknande i sig självt. Inte ett ord om den kulturhistoriskt värdefulla miljön som utplånas. Att denna inte omnämns eller att den bagatelliseras, är signifikativt för genomförandet av hela expropriationsprocessen. 

Det är sant att Länsstyrelsen avslog den ansökan om byggnadsminnesmärkning som har gjorts. Det är också sant att Länsstyrelsen skrivit på ett Genomförandeavtal för Logistikparken tillsammans med kommunen, SCA och Trafikverket.
Detta avslag från kommunens samarbetspartner Länsstyrelsen har upprepade gånger använts av kommunen för att säga att vare sig området eller de enskilda fastigheterna är kulturhistoriskt värdefulla.

Vi vill därför passa på tillfället att än en gång klarlägga några fakta i just detta avseende. 


Skärmavbild 2014-09-09 kl. 09.31.26

Villa Solbacken pryder omslaget till Ann Katrin Pihl Atmers bok om sommarvillor (Bonniers 2002).


Länsstyrelsens uppdrag är att i enlighet med Kulturminneslagen bedöma en ansökan om Byggnadsminnesmärkning, det starkaste kulturhistoriska skydd som bebyggelse kan inneha på nationell nivå. Men – det är väsentligt att förstå premisserna för denna bedömning, eftersom denna inte är en oberoende bedömning av kulturhistoriskt värde.

Riksantikvarieämbetet har i ett yttrande med Dnr 315-591-2012 (2012-02-15) för det första förklarat att ”De aktuella fastigheterna har onekligen ett högt kulturhistoriskt värde.” (sid2) för att sedan förklara hur ämbetet har bedömt länsstyrelsens beslut om avslag på att förklara byggnaderna i Petersvik som byggnadsminnen: 

”Kulturminneslagen anger att länsstyrelsen får förklara en byggnad som är synnerligen märklig för byggnadsminne. Därmed inte sagt att man måste förklara all bebyggelse som har ett högt kulturhistoriskt värde. Länsstyrelsen kan till exempel utifrån de strategier eller den policy man har för sitt arbete bedöma vilka byggnader som bör skyddas enligt kulturminneslagen. Man kan också anse att det kan saknas förutsättningar för att genomföra en byggnadsminnesförklaring även om detta uttryckligen inte framgår av lagtexten. Detta kan till exempel grundas på att det finns andra allmänna intressen som är mer avgörande.” (sid 2)

Som ett exempel på inlagor i ärendet som för fram andra intressen som Länsstyrelsen hade att beakta återfinns inte oväntat SCA Forest Products AB och SCA Graphic Sundsvall AB (Dnr 432-4086-11) ((2012-12-30). Med hänvisning till Kulturminneslagen (3 kap. 15 §) påtalar SCA bl a att … ”en länsstyrelse också kan häva en byggnadsminnesförklaring om genomförandet av en detaljplan hindras.” (sid 4)


SCA för vidare framförallt fram att ”Detta, d v s SCA och övriga industrins intressen av aktuell planering samt samhällsnyttan, ska ställas i relation till en byggnadsminnesförklaring som kommer att påtagligt försvåra om inte omöjliggöra realisationen av transportcentrumet.” (sid 7)


I klartext kan Riksantikvarieämbetets utlåtande läsas som att en ansökan om Byggnadsminnesförklaring inte hade en enda chans när så mäktiga aktörer redovisar intressen i området, sett som SCA:s revir. 


Byggnadsminnesförklaringar (och naturskydd) är fortfarande ett klent skydd mot mäktiga intressen.

Hade inte dessa mäktiga intressen funnits – läs SCA – så hade Petersvik kulturminnesmärkts redan på 1990-talet, efter den byggnadsinventering som gjordes då. Likaså hade enskilda fastigheter med stor sannolikhet byggnadsminnesmärkts efter den utredning som Länsstyrelsens antikvarier gjorde 2012 – vi är själva helt förvissade om, efter möten med flera byggnadsantikvarier genom åren, att Villa Solbacken hade getts en blå märkning, vilket motsvarar att fastighetens kulturhistoriska värde uppfyller fordringarna för byggnadsminnen i Kulturmiljölagen.

Vi har, som sagt, flera gånger under resans gång gett uttryck för och själva ålagt oss en principiell hållning om vikten av att avväga olika intressen när detta är nödvändigt. Vi har bl a haft en plan A (granska motpartens argument kritiskt), plan B (flytt av fastigheten och fortsatt existens på annat håll, även om det är en stark förlust för det kulturhistoriska sammanhanget. Kommunen har avvisat denna propå mycket kortfattat och arrogant, vid det enda tillfälle vi efter månader av ansträngningar fick tillstånd ett möte), vi har Plan C och plan D o s v.

Hade vi bedömt att samhällets intresse av utveckling var starkt och väl underbyggt, så hade vår strategi sett annorlunda ut än vad den gör idag – detta är helt säkert, att år efter år söka hänga med i alla turerna kring Logistikparken är inte direkt någon behaglig sinnekur.

Vi har efter bästa förmåga hela tiden sökt sätta oss in i Logistikprojektet och bedömt detta kritiskt, men fortfarande har inte motparten erkänt vårt intresse av att bevara kulturhistoriskt värdefulla fastigheter och ett kulturhistoriskt värdefullt strandnära naturområde. 


Kommunens förhållningssätt har från allra första början varit att negligera det stora kulturhistoriska värde som Petersvik utgör och inte väga in detta i sin bedömning. Att i det aktuella Samrådsunderlaget – efter all publicitet och en allt starkare opinion mot Logistikprojektet – fortfarande negligera viktiga aspekter i det som går förlorat är inte bara oförskämt mot alla röster som gett uttryck för den stora förlust en rivning av Petersvik innebär. Taktiken liknar egentligen mest det kända beteendet om att sticka huvudet djupt ner i sanden, för det är obehagligt och man vill helst och kan inte bemöta det.

Det säger sig självt idag – inte minst med tanke på den starka opinionen – det är inte någon konstruktiv taktik. Det är förvisso sant att kommunen har missbedömt situationen med avseende på opinionens styrka – och att de fortsätter att göra det. De förhåller sig alltjämt till ett slags förgivettaget scenario som bestämmer ramarna i ett slags rollspel och replikskifte, där de olika aktörerna – läs särskilt kritiker – definieras mycket inskränkt som motståndare.

Vi ska bara här beröra ytterligare två aspekter i det torftigt partiska Samrådsunderlaget. Vi ger oss här inte in i alla de detaljer kring luft, vatten och spillvatten, dagvatten, muddring etc. Dessa är naturligtvis oerhört väsentliga frågeställningar, som kommer att aktualiseras i miljöprövningen, men vi koncentrerar den lilla tid vi nu har till vårt förfogande till frågor som mer berör lokaliseringen i Petersvik.

I det mycket ofullständiga avsnittet i Samrådsunderlaget om Lokaliseringen utelämnas mycket av det som kunde ha legat till grund för ett mer välavvägt projekt. Att idag skriva ”Den valda platsen har bedömts vara optimal ur resurs- och logistiksynpunkt då den ligger i direkt anslutning till den befintliga Tunadalshamnen.” är ett exempel på en historierevisonistisk hållning. Inte med ett ord nämns de möjliga alternativa lokaliseringar som nu åter borde vara aktuella i det mycket krympta projektet. 


Redan det dåvarande Banverket presenterade i en idéstudie 2007 en kombiterminal i Fillan/Tunadalshamnen som uppfyllde alla de utvärderingskriterier som Banverket använde sig av i en utvärdering av åtta olika alternativ i Sundsvallsområdet. Detta utelämnande är inte något nytt – redan i den fördjupade översiktsplanen utelämnades Banverkets förslag.

Vi ifrågasätter inte att det finns fördelar med att förlägga logistikparken till Tunadal, men dessa fördelar försvinner inte om en kombiterminal istället etableras österut mot Fillan. De vinster en lokalisering i Tunadal/Fillan innebär är bl a att det sista strandnära området med både höga natur- och kulturhistoriska värden kan bevaras – och utvecklas. Till denna ekvation måste också bl a tilläggas gravläggningen av Tunadalsbäcken, den stora sänkningen av grundvattnet och alla de tiotusentals ton landmassa som måste sprängas bort och dumpas i havet vilket naturligtvis utgör stora risker tillsammans med en mycket stor miljöförstöring – med mera.

Vad gäller påstådda godsvolymer som presenterades på samrådets öppethusdag 27 april så uppgav Logistikparksbolaget beräknade godsvolymer över kaj i containerhamnen:


År TEU

2010 8 500

2014 25 000

2020 60 000 ca

2025 160 000 ca


Vi har inte någon möjlighet att bedöma det underlag som dessa siffror har hämtats ifrån. Det borde vi ha haft möjligheter till. I ett meningsfullt samråd är det naturligtvis av avgörande vikt att vi ges tillfälle att bedöma underlaget till sådana uppgifter.
Men vi ser att de avviker radikalt från det underlag som presenterades i kommunfullmäktiges investeringsbeslut den 17 juni 2013

”I den ekonomiska kalkylen har vi räknat med att 20 000 av dagens 25 000 TEU per år, som hanteras i befintliga kombiterminalen, flyttas ut till logistikparken redan år ett. Vi räknar sedan med en ökning med 4,4 % per år fram till och med år 2035, och därefter 1,5 %. Ökningen är ett försiktigt antagande som ligger lägre än Sveriges genomsnitt.”


År TEU

2018 20 000

2023 26 000

2028 32 000

2033 38 000

2038 41 624

2043 43 747

2048 45 979

2053 48 324

2058 50 789

2063 53 380

Varför använder man sig av olika beräkningsunderlag, som här över kaj respektive logistikpark? Det bidrar till att man inte kan jämföra prognoserna – för det är naturligtvis bara prognoser. Vad är det som säger att dessa nu aktuella godsvolymer inte är rena glädjekalkyler? Eller baserade – likt Ortviksfabrikens 300 % ökning fram till 2025 i detaljplanen – på rena luftslott för att skapa det behov som motiverar ett genomförande av projektet – som ett slags utopiernas verkstad.

Koncernstaben skriver också i underlaget till beslutet i juni 2013 "… den största osäkerheten med denna investering är kopplad till de samhällsekonomiska effekterna eftersom de inte är kvantifierade och beräknade. Det är alltid svårt att bevisa effekten av en så här stor investering. Det beror mycket på hur omvärlden förändras, räntornas utveckling, näringslivets tillväxt, volymer för godsrörelser, ökad konkurrens från persontrafiken om spårkapacitet samt att intäkter och kostnader inte blir som planerat. För att få ekonomi i dessa verksamheter är det viktigt att så mycket gods som möjligt är med och bär kostnaderna."

"En förutsättning för att investeringen ska lyckas är att kombiterminalen drar till sig större volymer gods från land och från sjöss jämfört med de godsvolymer som hanteras i Sundsvall idag. Detta är nödvändigt för att uppnå kritiska volymer för lönsamhet."

Den stora revisionsbyrån Deloitte har granskat det underlag som lades fram i kommunfullmäktige i Sundsvall inför investeringsbeslutet 2013. I sin rapport – Granskning av underlag för beslut om genomförande av Sundsvalls logistikpark” - riktar Deloitte skarp kritik mot underlaget på ett flertal punkter, bl. a. att det är fullt av obestyrkta punkter såsom påståendet att allt fler varor fraktas i containers, påståendet att andra kombiterminaler ser Sundsvall som en möjlig hållplats, antaganden om marknad och potentiell marknadsandel med mera. I rapporten kommenteras också att vad gäller intäkterna så borde dessa ha kompletterats med hur det är praktiskt genomförbart att öka godsvolymen. 


Koncernstaben svarade i sin skrivelse vad gäller genomförbarhet att öka godsvolymen ”att detta inte har redovisats i beslutsunderlaget från Sundsvall Logistikpark AB.”

Huruvida någon av aktörerna senare har tagit fram något underlag är oss inte bekant.

I den resultatkalkyl som återfinns i beslutsunderlaget ska logistikparksbolaget återbetala hela ägartillskottet på 192 mnkr till kommunen (15 mnkr per år) under åren 2044–2056. 


Sundsvall Logistikpark AB kommer inledningsvis alltså att redovisa underskott i nästan 20 år. Det är, som koncernstaben också för fram, svårt att skriva prognoser om framtiden. Det är många parametrar som ska beräknas. Klart är dock att om de angivna godsvolymerna är orealistiska så kommer skattebetalarna få fortsätta betala också efter 20 år.

Klart är också att Logistikparksbolaget måste redovisa hela det underlag de stöder sina siffror på. Det är inte någon tvekan om att dessa siffror kommer att granskas under den långa handläggning som en ansökan om miljötillstånd innebär. Vi bedömer att det är sannolikt att dessa siffror kommer att revideras.

*

Vi anser avslutningsvis att det idag finns mycket starka skäl att avbryta Logistikparksprojektet. Kommunen riskerar – uppenbart för många samhällsintresserade medborgare – att sitta med Svarte Petter i spelet om Logistikparken, viktiga samarbetspartners aviserar ett uttåg, underlaget för att erhålla ett miljötillstånd är svagt och den nuvarande omfattningen är i en sådan förminskad skala att det inte kan anses vara samhällsekonomiskt försvarbart eller rimligt att slösa med natur- och kulturhistoriskt mycket värdefulla miljöer.

Kommunens ansökan om expropriationstillstånd bedömdes av de experter vi har talat med som mycket svagt, knappt över ribban för att erhålla tillståndet. Det projekt som vi nu samråder om hade med största sannolikhet inte fått något tillstånd. Det är ett förhållande som borde stämma till eftertanke, både bland kommunens företrädare och för sakägarna, också före detta sakägare.

En demokratiskt orienterad samhällsplanering handlar alltid mer om Hur något görs än om Vad som görs. Meningen med Logistikprojektet avgörs inte av några undermåliga kalkyler eller teser i ett partiskt hållet och skralt utformat Samrådsunderlag idag. Meningen kommer att avgöras av medborgarna som har att leva med resultatet i framtiden.


Sundsvall, Mora och Stockholm 12 maj 2015

Villa Solbacken (Korsta 7:44)

Anna Hagelby
Björn Hagelby
Maria Hagelby Odbratt

/Gm familjens talesperson
Göran Odbratt